Restaurering och forskning
Fotografering i samband med forskning och restaurering
Det är nödvändigt att dokumentera under restaureringens gång. Här är det framförallt fråga om att så mycket som möjligt ska synas. Helst ska belysningen få skador och defekter att framträda tydligt. Många konservatorer fotograferar själva under processen. För att presentera slutresultatet får ofta en yrkesfotograf uppdraget att göra en högupplöst bild.
Rembrandt van Rijn, Saul och David (1651-1654 och 1655-1658) Mauritshuis, Haag. Vi ser en detalj av Davids ansikte fotograferad med UV-ljus i början av arbetet med att avlägsna gammal fernissa.
Men vilken metod är lämpligast för fotografering under arbetets gång? Hårt sidoljus eller UV-ljus? Har du som restaurator några specifika tekniska frågor? Tack vare professionell vägledning kan kvaliteten på arbetsfotografierna förbättras avsevärt så att du kan visa restaureringar och skador tydligare i bild.
Lieve d’Hont avlägsnar gammal fernissa på Självporträtt av Paulus Moreelse (cirka 1630) Mauritshuis, Haag.
Två bilder av Självporträttet av Moreelse med delvis borttagen fernissa fotograferad med normalt ljus respektive UV-ljus.
UV-fotografering i samband med restaurering av måleri
Lieve d’Hont förklarar: Med ultraviolett strålning (UV-ljus) blir de fluorescerande egenskaperna hos olika material synliga. Gammal gulnad fernissa baserad på naturligt harts lyser upp i gröngult t.ex. Pigment har också ofta en karaktäristisk fluorescens. Blyvitt som har använts till kragen här ser vitt ut, zinkvitt däremot fluorescerar starkt gult. (Zinkvitt började användas först mot slutet av 1700-talet.) Bilderna har tagits under arbetet med att avlägsna gammal fernissa och gamla restaureringar. Den gamla fernissan fluorescerar transparent grönt, där fernissan tagits bort syns originalmålningens gulbruna fluorescens och det är lätt att urskilja de illgrönt fluorescerande övermålningarna där zinkvitt använts.
Rembrandt van Rijn, Saul och David (1651-1654 och 1655-1658) Mauritshuis, Haag. Den gulnade fernissan och gamla restaureringar är borttagna.
Restaureringen av Saul och David
De två figurerna har skurits isär någon gång i det förflutna. När de sedan återförenades har olika bitar duk använts. Målningen har fått sitt nuvarande format någon gång mellan 1830 och 1869.
Saul och David i avskalat tillstånd, (utan fernissa och gamla restaureringar) bilden är tagen med ultraviolett ljus.
När målningen slutligen befriats från gammal matt fernissa visade det sig tydligt att den kommit till i olika faser. I Davids ansikte känner man igen Rembrandts typiska stil från tidigt 1650-tal medan andra delar är friare och vildare målade.
Rembrandt van Rijn, Saul och David (1651-1654 och 1655-1658) efter restaurering.
Länge ansågs den här målningen vara en höjdpunkt i Rembrandts oeuvre men 1969 uppstod tvivel om huruvida han verkligen var upphovsmannen. Efter den senaste spännande forskningen är slutsatsen att Rembrandt själv har målat både den första och den sista fasen. (Källa: E. Gordenker, Rembrandt? Mauritshuis in focus 28 (2) 2015).