Att resa i tiden med tyg
Marcel Proust skrev i På spaning efter den tid som flytt om hur en smak- och luktsensation kan väcka slumrande minnen till liv. När berättaren erbjuds en madeleinekaka doppad i lindblomste blir han överrumplad av en lyckokänsla. Genom smaken får han plötsligt uppleva platser ur det förflutna som han inte haft tillgängliga i minnet tidigare. Det förflutna blir till en levande plats där berättaren kan röra sig fritt.
Den nederländske historikern Johan Huizinga introducerade en besläktad företeelse, den historiska förnimmelsen. Genom ett alldagligt föremål från svunna tider kan en historisk kontakt framkallas, påstod han. En plötslig känsla av att träda utanför sig själv kan enligt Huizinga uppstå genom ett gammalt och helst slitet objekt. Precis som Proust beskriver han en euforisk känsla.
Dessa två fenomen som upptäcktes för ungefär hundra år sedan har mycket gemensamt. De uppträder alltid utan förvarning och förefaller äkta och omedelbara. Känslan av glädje verkar ha att göra med en inre förflyttning i tid och rum. Proust kommer i kontakt med slumrande minnen, Huizinga går längre och flyttar sig långt utanför sitt eget liv.
Glädje som bara kan infinna sig som en överraskning, vad har det med konst att göra? Vi kan inte åstadkomma känslan, bara vara beredda om den dyker upp. För mig är konst framförallt en forskningsresa på jakt efter dylika upplevelser. Hur uppstår de? Under vilka förutsättningar och omständigheter? Huizinga såg det som museets mission att möjliggöra historiska förnimmelser. Är denna tanke genomförbar eller fungerar ett museum snarare som ett hinder?
Sen en tid ingår tyger som en viktig del i mitt arbete. Textil är ett speciellt material eftersom det kommer mycket nära både tillverkaren och bäraren. Plagg som tillverats av noggranna händer bärs tätt på huden.
En dag tog jag på mig min avlidna mors vantar, vilket gav mig en helt ny typ av erfarenhet. Vantarna är tillverkade med en speciell teknik. Först är de virkade i löst spunnet ullgarn, därefter blötta i tvållösning och borstade tills de blivit filtade. Hemligheten med tekniken är att man har vantarna på sig medan man filtar ihop dem. På så vis formar de sig helt efter händerna. Mamma var stolt över resultatet och använde dem ofta och efter hennes bortgång tog jag med mig vantarna hem, tvättade dem och stack in handen. Plötsligt överfölls jag av en upplevelse av mammas händer, levande, liksom inifrån.
Tack vare glädjen som detta överraskande möte gav mig fick vantarna en annan betydelse, de är inte längre bara slitna gamla vantar utan ett värdefullt objekt som jag bevarar och tar hand om.
Den här händelsen förde mina tankar till den heliga Veronika, fotografernas skyddshelgon. På väg till korsfästelsen torkade hon blod och svett från Jesus ansikte, på duken uppstod ett avtryck, en bild av frälsarens ansikte. Därmed förvandlades en smutsig trasa till en ‘sann bild’ vera icon, och som sådan bevaras den enligt utsago i Peterskyrkan i Rom.
Källor: Marcel Proust, ”A la recherche du temps perdu”/del 1, Johan Huizinga, ”Het historisch museum” (Det historiska museet) i De Gids 84-1 (1920). Anonym (Södra Nederländerna), ”De zweetdoek van de heilige Veronica, Mauritshuis.
Nu är jag nyfiken! Har du nån gång råkat ut för liknande upplevelser? Textilier, eller andra gamla föremål, som framkallar ett speciellt minne eller rentav en hel värld som du förut inte kände till? Eller hör du kanske till dem som tänker: det där kan väl inte vara sant!
Jag läser gärna om dina upplevelser, dela dina minnen här!
De här artikeln publicerades för första gången i december 2014.